När man är sjuk och har barn så är man aldrig ensam i sin sjukdom, min kusin gästbloggar!

Jag har bett min kusin som driver bloggen Mina jag och Alopecia att gästblogga hos mig om vad det kan få för konsekvenser att inte ha något hår. Anledningen är att jag har hört henne berätta om en del reaktioner hos sina barn som vi vuxna bidragit till som inte borde få hända. Sen är också Viveca proffs på att vara utan hår så sist kommer några riktiga toppentips, med pedagogiska bilder till.

Just nu sitter jag i badhuset och väntar medan mina två små älsklingar är på simskola. Det är första gången jag är här utan något på huvudet. Badhuset har annars varit värst, när man ska visa heeeela kroppen, byta om och ingen mössa eller peruk på huvudet. Men nu simmar jag inte själv så det känns inte så farligt. Det känns väldigt fritt att inte behöva bry sig om vad jag har på huvudet, och väldigt skönt att jag känner att jag faktiskt ser rätt okej ut utan hår eller mössa. Man vägen hit har varit ganska lång, cirka fem och ett halvt år.

Det finns många trösklar att komma över när man har tappat håret. Jag har eller hade den grövsta formen av Alopecia, Alopecia universalis. Det finns tre former: areata, bara fläckvis håravfall, totalis då har man tappat allt håret på huvudet och universalis som jag hade då man tappar all kroppsbehåring. För två år sedan fick jag tillbaka allt håret för att tappa det igen. Men nu har jag ögonbryn och ögonfransar kvar vilket jag är väldigt glad för! Det ger ett mer naturligt uttryck i ansiktet och ser inte så platt ut. Sjukdomen är ganska lynnig och håret kan komma och gå. Utseendet gör ju också att många tror att man är betydligt sjukare än man är.

Jag får inte hämta min stora flicka på skolan utan något på huvudet
När man är sjuk och har barn så är man aldrig ensam i sin sjukdom, vilket min stora flicka visar mig. Jag får till exempel aldrig hämta henne på skolan utan att ta på mig något på huvudet. Flera gånger har jag fått vända när jag har varit på väg att hämta på skolan. Jag tror inte att hon skäms men hon ogillar att jag ser så annorlunda ut än de andra barnens mammor. Jag tycker det är viktigt att lyssna på barnen, de är ju också delaktiga. Och att förklara för skolan och dagis på vilket sätt jag är sjuk på. En dag för ganska många år sedan, ungefär fyra, det är en kväll när vi sitter i trappan och jag hör flickan fråga spontant - Mamma ska du dö snart?

Jag förstod att andra barn på dagis har tagit upp frågan hemma och fått tillbaka en förklaring som den föräldern kanske har gissat sig till. Barn ser och frågar och sedan drar de egna slutsatser, som de kanske inte heller frågar vuxna om.

Häromdagen så hade min stora flicka med några kompisar som åt middag här hos oss. När en av vännerna frågar: Viveca hur såg du ut innan du fick cancer? Reaktionen blir ju att jag frågar vem som har sagt att jag har cancer? Tror hennes föräldrar att jag har cancer? I så fall så måste de tro att jag har behandlats konstant i flera år…

Jag tänkte komma med lite tips som jag har lärt mig under åren.

Ögonen: köp en inliner kajal. Isadora har en mycket bra som jag använt och måla inne i ögat som man gjorde på 60-talet. Och var inte rädd för ögonskugga då det kompenserar ögonfransarna, dra på ordentligt. Och eyeliner måste man ha.. på hela övre ögonlocket och på halva undre.

Huvudbonad!
Mössa som jag köpt på Carl M Lundh och satt en glittrig scarf runt, men det duger med vad man har och sedan satt på en blomma här kan man gå loss precis hur mycket som helst!! man kan med fördel knyta rosett på scarfen eller låta långa ändar hänga ned. Jag har alltid tyckt att det är kul med hår pynt och tyckt att nu blev det helt legitimt för mig att använda hatt med pynt på.